Förutom kött och kyckling, produceras även mjölk. Företaget har kontrakterade bönder vilket är det motsatta till de stora drakarna vilka har integrerad produktion med produktionsanläggningar där personal tar hand om uppfödningen. Företaget har fyra slakterianläggningar för kyckling, varav den senaste endast är cirka ett år gammal. Man har även foderfabriker som producerar foder till kooperativets anslutna leverantörer.
I studieresan till Brasilien deltar företrädare för
svensk slakt, svensk foderindustri, svenska
veterinärer. Sittande längst fram ses reseledaren
Kurt Lyngaard Nielsen, Elanco.
Som på så många andra håll i de Europeiska länderna verkar generationsväxlingen vara en utmaning. Storstäderna Rio de Janeiro och Sao Paolo lockar. Med tillväxten som finns i landet har man fullt upp med expansion av slakterier innan man kan låta gårdarna få bygga ut. Och även här tittar man alltmer på att låta maskinerna dra de tyngsta lassen och man går även mot större enheter.
Brasilien har en kycklingkonsumtion på 38 kilo per person och konsumtionen ökar i och med att det nationella ekonomiska tillståndet förbättras. Trots det är det fortfarande inte alla som äter kött. Så här säger en representant för produktionen: ”Skulle vi ge 50 dollar till varje invånare så skulle det inte finnas kött så det räckte”.
Företaget Aurora exporterar och har kunder i Asien och Europa som till exempel Japan, Danmark, Frankrike och Spanien. År 2000 exporterades cirka 20 procent av den totala produktionen i företaget. År 2005 låg det på 40 procent men finanskrisen och den ökade inhemska marknaden har det lett till att det i dag exporteras cirka 30 procent av den totala produktionen. Prognosen i landet är aviserat med en ökning på 11 procent till 12,266 miljoner ton kyckling. I Sverige producerade vi år 2009 ungefär 72 000 ton.
När Mario Lanzstor, VD för Auroram gör sin presentation över företaget är det kvalitet han framhäver – men vad det egentligen står för är svårt att få grepp om. Djurvälfärd och livsmedelssäkerhet är inget som nämns. GMO-fri soja används om kunden efterfrågar det men det är inget som diskuteras på den inhemska marknaden. Hos avelsdjuren vaccinerar man mot salmonella och doktor Farias verkar inte tro på mig, när jag berättar att det fixar vi i Sverige utan vaccinering och antibiotika – både på avelsdjur eller på kycklingen.
Produktutveckling och socialt ansvar verkar desto mer viktigt än djurvälfärd och salmonella. Företagsanställda tas med i ett socialt program där utbildning och sjukvård ingår och man delar även ut månadspaket med torrvaror i form av mjöl, socker, olivolja pasta etc, till varje anställd.
I det relativt moderna slakteriet känns ansvaret från företagets sida lite som från en gången tid, men det är sannolikt nödvändigt bland annat för att locka till sig folk till slakterierna, skulle jag tro.
Hur som helst verkar den inhemska marknaden väldigt lukrativ för dagens kycklingföretag i Brasilien och frågor som halaslakt utan bedövning, djuromsorg och livsmedelssäkerhet verkar inte beröra dem. Och det är ju klart – den resa som Brasilien genomgår med en otrolig fart var ju inte vi i närheten av när Sverige utvecklades för cirka 60-70 år sedan.
Frågor som foderkvot och kostnaden för den daggamla kycklingen verkar dock vara gemensamma frågor för branschfolk i både Brasilien och Sverige. Det också är vad som kostar mest i uppfödningen hos bonden och som i slutändan ska betalas med det som konsumenten betalar för kycklingfilén. Hur värmen och gödseln hanteras hos bonden på gården får ni veta i kommande inlägg här på SvenskFågelbloggen.
Hälsningar från Svensk Fågel i Brasilien
En som kommer väl överens med de brasilianska
guiderna är Jimmy Samuelsson från svenska Guldfågeln.
Foto: Maria Donis och Lotta Waldenstedt.
