Hjärta bättre betalt än filé

I staden Cascavel som ligger i delstaten Paraná i Brasilien möts vi av jul-tingeltangel. Hela staden är utsmyckad med bling-blingänglar gjorda av PET-flaskor, Jesuskrubbor och tomtar med renar och snögubbar.
När vi lämnar staden blickar vi dock av kilometer efter kilometer av böljande landskap som består av majs- och sojaodling. 

Landskapsbild från Brasilien med majs- och sojaodlingar.

Allt går till djurfoder och delstaten har de senaste 20 åren inriktat sig på jordbruk som blivit den främsta näringen. Sex kooperativa företag finns i området och slakterierna är inte mer än 15 år gamla. Sadia är ledande och driver utvecklingen framåt och detta kooperativ har under det senaste året fusionerat med Perdigao. Delstaten Paraná är den minsta i Brasilien men den står ändå för 30 procent av den totala animalieproduktionen vilken består av gris, kyckling och mjölk.

Slakteriföretaget som vi får besöka – kooperativa C.Vale, ligger tvåa i storlek och producerar 300 000 kycklingar per dag, vilket är årligen något mer än hela den svenska branschen gör på ett år.

Här ses C. Vale, det kooperativa slakteriet

som alltså slaktar mer kyckling 

än det görs i hela Sverige. 
Foto: Lasse Pettersson. 

Kycklingarna levereras av bönder som är delägare i ett kooperativ och de har oftast både kycklinguppfödning och annan produktion, till exempel mjölk- eller grisproduktion. Företaget är BRC-godkänt och exporterar till mer än 100 länder i framför allt Europa och Asien.

Det man möts av när man kommer in på anläggningen är alla dessa människor som står på rad – företaget har cirka 3 000 anställda, vilket är nästan dubbelt så mycket som hela den svenska branschen har, inklusive anställda inom kläckeri- och uppfödningsleden. Arbetskostnaden är onekligen låg i Brasilien!

Både på det här slakteriet och det tidigare Aurora som vi besökte i Chapecó, tar man ett socialt ansvar. I Aurora får personalen varje månad en säck med mjöl, socker, olja och andra torrspecerier. På C.Vale ges extra bidrag och man utbildar personalen i att hushålla med pengarna. På samtliga ställen möts man vid entrén av en skylt med besked om antal dagar som man har hållit arbetsskadorna borta. Detta verkar vara en stor fråga för arbetsgivarna.

Alla uppfödningsstallar som levererar till slakteriet på C.Vale är uppbyggda enligt amerikansk modell, vilket innebär att man inte gödslar ut efter varje omgång utan man behåller gödseln under cirka 5-7 omgångar eller byter och tvättar endast en gång per år. Jordgolv är det vanligaste men vissa kunder kan även kräva betonggolv. Stallens standardmått är 10x150 meter och stallet rymmer cirka 35 000 djur per uppfödningsomgång. Bönderna har cirka fem stallar på sina gårdar. Ingen speciell beläggningsgräns tillämpas men man ligger ungefär på 39 kilo per kvadratmeter, vilket verkar vara en begäran från kunder och sannolikt också maximalt vad som går att ha.

Det är varmt och lika mycket som vi flämtar i värmen, flämtar djuren. Flávio Oscar Paulert är produktionsrådgivare och han menar att det är dyrt att bygga kycklingstallar där det krävs full ventilation. Kostnaden här i Brasilien är dock inte i närheten av den svenska, utan den ligger på cirka en fjärdedel av priset för ett svenskt kycklingstall. I Brasilien tillämpas handlastning vilket man tyckte var arbetskrävande och tungt. Även här i Brasilien går man allt mer mot automatisering, såväl på slakteri som i uppfödning.

Gårdarna och slakterierna ligger långt från städerna och det är svårt att få tag på arbetskraft. Tidigare gick 70 procent av produktionen på export. Men under lågkonjunkturen i Europa under det senaste året, parallellt med en inhemsk (brasiliansk) tillväxt och därmed ökad konsumtionen av kyckling, så har den egna marknaden blivit allt intressantare för den brasilianska kycklingproduktionen.

Kycklingarna på en gård kan följa många olika kundkrav då delarna på kycklingen destineras till olika delar i världen beroende på var man får bästa pris. Fötter och bakdel går till Kina, bröstfilé till Europa och lårfilé till Japan medan hjärta är en av de främsta delikatesserna i Brasilien och betingar därför ett högre pris än vad en bröstfilé gör!

Vi i den svenska delegationen får av brasilianarna många frågor kring salmonella. Salmonellan är en utmaning för brassarna, utöver elkostnaderna, och de höjer på ögonbrynen när vi berättar att allt kycklingkött destrueras om man påträffar salmonella på en svensk kycklinggård. Vi berättar också att det är bonden som får betala för destruktionen genom egna försäkringslösningar.

Vi å vår sida, höjer också på ögonbrynen när vi lämnar anläggningen. Men det vi svenskar förvånas över handlar mer om företagets storlek och det stora antalet människor i produktionen.

Maria Donis

Maria Donis tackar de brasilianska värdarna för studiebesöket,

till höger ses chefen på det kooperativa slakteriet C. Vale, Mr Flavo

samt till vänster Elancos brasilienrepresentant Mr Giankleber Diniz.

Foto: Lasse Pettersson.